*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48656 ***

  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
   N:o 22 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
  1 Juni. |           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.           |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




Kristi Himmelsfärd.

Apg. 1: 4-11.


Wi minnas från berättelsen om Kristi förklaring, att frälsaren då nått den
fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det himmelska och
oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af
kärlek till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död
blifva försoningen för våra och all världens synder, och att genom sin
uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först var hans
verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den
härlighet, som han ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu
kunde han och nu ville han genom en himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens
högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu för att draga oss
människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och
förnedring till ljus och frihet och lycka.

Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma
höga och stora mål. Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens
utgjutande öfver församlingen. Detta löftes uppfyllande skulle nu
apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden,
som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på
väg uppåt till Gud. Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans
Helige Ande, på det att vi må kunna varda Herrens små tjänare och
tjänarinnor. Herrens första lärjungar trodde, att frälsaren efter
uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger talat med dem
om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu
uppblandade med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso
upprätta sitt rike på jorden, men därinne skall församlas icke blott
troende judar, utan troende från alla folk och släkten och tungomål.
Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu
allas vår frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare,
apostlarne skulle gå ut att förkunna i Jerusalem, Judeen, Samarien och
sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens
evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning.

Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i
världen och omtalat för dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta
stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen i allas deras åsyn. Under
det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han
sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky
döljer honom snart för deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de,
att han är när de sina alla dagar intill tidsålderns slut.

Dock--innan lärjungarna återvända till Jerusalem från Oljoberget, sänder
frälsaren dem en sista hälsning genom två himmelska budbärare, som säga,
att Jesus Kristus en gång skall återkomma i synlig måtto till jorden. Det
är då han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och rättfärdighet.
Det är då jorden skall återfå paradisets fägring och mänskligheten edens
frid och lycka i sina hjärtan.

Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga
och himmelska, på det att vi måtte få vara med i detta härliga rike.

_J. B. G._


----

Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r)


Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn därute för att föra fru
Henriksson och hennes dotter samt doktorn till järnvägsstationen. Doktorn
ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till
sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva
för denne förloppet af sjukdomen i foten.

*       *       *

En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra
mot de silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa
framför en vagn på den dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna
äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, det är fru Henriksson och
hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det
lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust,
lockigt hår. Ögonen stråla af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och
lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör modern uppmärksam på allt
som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den sorlande
bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon
moderns tankar från de sorgliga minnena.

Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget
vid munnen samt hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen
ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas blomstrande hälsa och friska
glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver förlusten af hennes
gosse vill trycka ned henne.

Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas
sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert
omkring som hvilket annat barn som helst.

Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in
i byn. Där ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med
dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter öppna kyrkogårdsporten
och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings graf.
Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med
blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig
ur blommorna, och på korsets fot stå med gyllene bokstäfver orden:
"Kärleken upphör aldrig".

Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de
ägt på jorden, och varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke
endast sorgens tårar, som rulla utför moderns kinder,--det är också tårar
af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla förvandlar den
bittra smärtan till mildt vemod.

Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man
måste lämna den kära platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom
smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon och Anna kyrkogården. Vid
porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita
marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess
fot ännu en gång emot dem:

"Kärleken upphör aldrig".

Slut.


----

Lilla Berta.

Med teckning.


Berta är en skärgårdsflicka, rödblommig och stark, flink i vändningarna och
munter som en liten lärka. När isen ligger blank och säker öfver sunden vid
jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka bryggorna
på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut
på den leken, då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta
strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen ligger där grå och spröd utan
att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden blåser
då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag
mot strand och vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom
och går där och väntar så rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal
människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn öfver skär
och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får
du allt stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från
vår strand". Men så komma där kalla nätter, och isen blir åter stark. Då
ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete:

  "O strand, där aldrig en drifva snöat!
  Du Sveriges frostiga, sena vår!"

Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar
lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i
ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon
strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta
upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i
hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du
visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter."

Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet
utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen
sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den
vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin
vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute.
Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje
och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig
så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf
hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg
och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö.

[Illustration]

Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden
och ned i fars stora båt, och där sjöng hon:

  "Gör mig ren, o Herre, ren som snö,
  Låt allt ondt, allt orent hos mig dö,
  Gör mig ren, o Herre, ren som snö!

  Gör mig såsom liljan ren och skär,
  Rena hvarje tanke, hvart begär,
  Gör mig såsom liljan ren och skär!

  Gör mig ren som solens hvita ljus;
  Höj min själ från jordens stoft och grus,
  Gör mig ren som solens hvita ljus!"


----

Barnsligt.

Med två teckningar.


När jag var en liten flicka, var jag god vän med alla kor och kalfvar i
fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde komma åt,
smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och
Gullkrona o. dyl.

En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var
en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa
som den morskaste häst.

Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt
ett stycke bröd att undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona
brödet, så flög det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i
mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig på
ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från
stängslet kastat mig upp på hennes rygg.

[Illustration]

Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon
vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke förstod, och därför började
jag skrika af alla krafter, under det jag låg raklång utefter ryggen på
Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde.

Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den
förskräckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till
platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag
utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och
aldrig frestade den till vidare försök i den vägen.

[Illustration]

Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr
från den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva
barnsliga tankar, och någon liten gosse eller flicka kunde komma att
frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag med denna lilla
berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så
säkert, att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag.


----


Skyddsängeln.

Af _Ad. Gründler._


En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor
till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis
plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade
dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän
han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna
skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt
gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin
bukett.

När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem
försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det
varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och
när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog
sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han
varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår.

Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig
tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som
skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i
kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret.

"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog
sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin
bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild
därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner.

"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i
vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju
ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet
ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod
framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de
inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig
och håller mig fast."

Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han,
"och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan
drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?"

Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.

"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade
säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt
barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert
därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen."

Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon
hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på
julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån.
Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet,
om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars
hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga
lefvande.

"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig
med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust.

Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja
göra mig något ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck
af så helig, ren oskuld som i änglarnas på taflan, som hängde i pastorns
arbetsrum.

Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat
beskydda lilla Maja?--Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna,
funnos ju inte; att tro på sådana vore ju ännu barnsligare än att liksom
Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej vara
mycket klokare än sin lilla syster.

"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem."

De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt
tistelkransen ur Marias hår, och så gingo båda hand i hand till hemmet utan
att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta dem.

Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på
sin säng, och under häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett
järnvägståg hade råkat in på orätt spår och med fruktansvärd hastighet kört
öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt
sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så förfärlig olycka drabbat
den lilla familjen. Läkaren, som genast tillkallats, gaf föga hopp. Allt
hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel
för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han
emellanåt jämrade sig i sömnen.

Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en
klagan från sin kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu
kände de därför en oförklarlig ångest vid allt det ovanliga, som här mötte
dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel stirrade mörkt
på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans.

"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han
säkert beskyddat far. Han gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva
bedit sin morgonbön, det vet jag."

"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men
denna gaf ej nu akt på barnen.

De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns
födelsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilobädd. Redan följande natt
hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg där i sin hvita
svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet.
Han såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man
tyckte sig till och med se ett drag af glädje och frid hvila däröfver.

På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den
redlige mannen, huru han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men
huru till sist efter ett svårt lidande Herrens ängel fattat hans hand och
stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu säkerligen vore
prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke
förgäter änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande
familjen och jämna deras lefnadsväg.

Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors
hand såsom ville hon säga: "Hör du?"

Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa
visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud.

*       *       *

När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt
och dystert därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af
kärlek och godhet, så blir där plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick
det nu också i växlaren Huberts hem.

(Forts.)




Barnavännens Sommarnummer


utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o
23 af årgången 1905.

BARNAVÄNNENS SOMMARNUMMER innehåller 16 sidor i samma format som öfriga
nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa
Beskow, Anna H--m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl.

Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre
ex.

Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex.

Sommarnumret sändes FRITT till närmaste post- eller järnvägsstation.

Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång.

Uppsala i Maj 1905.

REDAKTIONEN.


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 5-11 Juni 1905.

  M. 5. Apg. 2: 37-47. KYRKANS GRUNDLÄGGNING.

  T. 6. v. 37.  _Folket frågar efter frälsning._

  O. 7. v. 38-40.  _Petrus undervisar dem om frälsningens väg._

  T. 8. v. 41.  _Tretusen taga ut steget till frälsning._

  F. 9. v. 42-43. _Folket befästes på frälsningens väg._

  L. 10. v. 44-45. _Deras kärlekslif._

  S. 11. v. 46-47. _Deras gudstjänstlif._

_Söndagsskoltext för den 11 Juni._

Apg. 2: 37-47.

  _Minnesvers_: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid,
  långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
   N:o 23 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
  8 Juni. |           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.           |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




_Våren._

[Illustration]

  Vårens blomma, vän och skär,
  Smyckad står på ängen,
  Björk och pil sin vårdräkt bär--
  Mjuka, vackra hängen.
  Säg, hvem kläder äng och lund?
  Hvem har löst i fjärd och sund
  Liten våg från vinterbojan--
  Liten våg från bojan?

  Himlens Herre kläder så
  Jorden skön om våren
  För att fröjda barnen små,
  Torka sorgetåren.
  Han, som allt i fägring klär,
  Han ett fadershjärta bär,
  Honom vill jag alltid lofva--
  Honom vill jag lofva.

_J. B. G._


----


_Kyrkans grundläggning._


Guds helige Ande hade på pingstens dag utrustat en skara män och kvinnor
för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade ingen yttre
lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda
af Gud. Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått
lära, huru han skulle utföra det viktiga uppdraget: »_Föd mina lamm!_»
Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och kärlek, som blifvit gifven
åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete i
Herrens vingård.

Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och
öfvertygande visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade
genast sin verkan däruti att människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De
frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, hvad skola vi göra? Petrus
sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i
Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige
Andes gåfva.»

Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat,
och tre tusen blefvo genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde
på denna underbara pingstdag var skönare och härligare än själfva
skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat:
korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu
göra de ett nytt val. De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af
kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort en förskräcklig synd, då de
korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till dem
såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens
djup, och vi märka, att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva
förda från syndens mörker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu hängifna
lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande för Guds saliga
gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i
deras innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att
bedja med och för hvarandra. Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna
varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen lära sig af dem att
känna och älska den store Barnavännen.

Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva,
att Guds Ande kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i
sanning Jesu lärjungar och hans efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så
att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, varen edra
föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de
människor som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla
och fördragsamma människor. Vi behöfva den väckelsen, och vi kunna få den,
om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen likasom alla senare
hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja:

  "Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,
  Tillkomme ditt rike på jorden!
  Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,
  Sänd ut dem till södern och norden,
  Att kalla och bjuda all världen."

_Fr. E._

[Illustration: MIN LYRA]




Ett barndomsminne.


  Ett barndomsminne är liksom ett flarn,
  som hvirflar upp, när aftonvinden susar,
  som både lockar, skrämmer och förtjusar
  likt sagorna, vi hörde såsom barn.

  Det väcker ofta någon känslosträng
  uti vårt bröst och för vårt öga målar
  i regnbågsfärger eller månestrålar
  en skimrande och bildrik gobeläng.--

  Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.--
  I hörnet af den stora, vackra salen
  stod ett piano, och invid pedalen
  låg jag en pilt i fagra drömmar säll.

  O, hur jag smekte dessa strängars gull,
  o, hur jag älskade pedalens lyra,
  och huru var ej i poetisk yra
  min sagovärld af tappra hjältar full!

  Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn,
  hvad bålda riddare och blanka vapen,
  och tärnor, räddade ur fångenskapen
  af pager, blåsande i silfverhorn!

  Åh, hur jag frossade i fantasi'n,
  och huru stormande ljöd ej pedalen,
  och som ett féslott lyste hela salen,
  när månen göt sitt trolska sken därin!

  Då hände det en kväll, när som min håg
  mig omotståndligt dragit till min lyra,
  att husets dotter syntes kosan styra
  till instrumentet, hvarest gömd jag låg.

  Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det?
  I stället för den ystra dansmusiken
  jag hör ett sus, liksom från andens riken
  så känsligt ljuda ifrån ebenträt.

  O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog,
  då ut i salen lik en dufva flyger
  den lilla sången: "fram en suck sig smyger".
  O, hur den sången barnahjärtat tog!

  När stundom se'n jag till min lyra smög,
  jag mer och mer min riddarsaga glömde
  och i en annan värld mig ljufligt drömde,
  dit bönens dufva med min längtan flög.

  Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå
  jag söker upp min barndoms vackra lyra
  och sjunger om Guds kärlek evigt dyra,
  som ännu famnar stora barn och små.
                                  _Eric._


----

Hon vann seger.

Berättelse af _Anna H----m Preinitz_.  Med 3 teckningar af _Elsa Hagström_.


En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det
var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes
ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en
undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i
mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista.

[Illustration]

»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma,
hvarför skulle du dö ifrån mig!»

Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo
som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam?
Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor,
och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att
lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en
skymt af den vackra aftonhimmeln.

--Ingen som älskar mig----jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast
de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond.
Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en
ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll
hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena
mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag
skall gå, ty jag har ingen annan än dig.»

[Illustration]

Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon
gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll
öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla.

*       *       *

  "Här en källa rinner,
  Säll den henne finner
  Hon är djup men klar,
  Gömd men uppenbar.

  Om du där dig tvager,
  Hon hvar fläck borttager,
  Ty den källan god
  Är Immanuels blod."

Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då
böjde någon sig ned öfver henne och strök henne smekande öfver håret:
»Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? Hvad har händt?»

Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon
blickade hon in i det kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne.

»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var
fröken här.»

»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så
god. Jag vaknade så tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt
utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en stor glädje, var äfven mitt
hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför
hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad
jag blef, när jag fann dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru
detta kommer sig!»

»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta
längre. Det var ett så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så
stygga saker.»

Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt
blixtrade, när hon tänkte på den oförrätt man begått mot henne. Fröken
Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om allt, Karin!
Hvarför slog mor Jonsson dig?»

»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag
på samma gång ha tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John
och kastade sand i vattnet, och ju mer jag bad honom låta bli, dess värre
blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for öfver ände
och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på
sanden. Och till råga på olyckan fick lillan såpvatten i ögonen och började
skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då
bet han mig så förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog
upp den tunna klädningsärmen, och fröken Ström såg då blåa märken efter
gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att skrika
och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur
det var, utan trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills
jag lyckades komma lös och sprang till skogen. Och jag går aldrig dit mer,
aldrig, aldrig.»

[Illustration]

»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om,
hur du skall handla, men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre
himmelske fader!» Och så stego bönerna i den sköna sommarmorgonen upp till
Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet
barnahjärta.

*       *       *

Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon
tyckte nästan att hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog
ingen, som brydde sig om henne nu, när hon satt som en stackars sjukling
och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor Jonsson,
men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten
flicka, som hon en dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan
den dagen nu. Hvar kunde Karin vara?

Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes
onda samvete hindrade henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att
flickan kanske omkommit i skogen, och då for en rysning genom henne.

Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt
stod snart vid hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor
Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?»

»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken
nu. Men hvarför kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på
min olycka och för att håna mig, kan jag tro. Ja, du har då all anledning
att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort alltid.»

Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom
hon ihåg, hvad hennes kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom
ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner seger öfver dig själf, så tar du
in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för att med
kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka
att vinna dem för honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket.
Josua fick ju icke uppge striden genast han kommit in i Kanans land, han
skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon vänligt:
»Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så
tänkte jag, att jag kanske kunde vara Er till någon nytta, och om Ni vill,
skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.»

Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en
misstänksam glans i hennes ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har
väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu har varit, och då
tänkte du spela barmhärtiga samariten här.»

Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om.
Hvad tjänade det till, att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i
hennes själfuppoffring endast såg låga bevekelsegrunder. Men åter ringde
orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: »Jag förstår,
att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar
jag varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade
Er, sprang jag på måfå djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och
bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute till slut. Morgonen därpå
fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon var
så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått
pastoratet i X. och att de kunde få hålla bröllop till hösten.»

»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref,
som hon skrifvit till sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig
med sig och reste. Öfver sommaren fick jag stanna hos fru W., en vän till
pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma till
dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag
till seminariet i K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu
önskade jag så gärna att få vara er till hjälp i sommar. Snälla mor
Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar
af mig.»

Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste
pastorn hvar du var?»

»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att
han talat om det för mor Jonsson.»

»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan
jag tro.»

»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite
om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i
stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren
öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i
flitig rörelse.

När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga
flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte
skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på
gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?»

Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då
kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka,
Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna
behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård
emot dig, jag förstår det inte.»

»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så
tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag
tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att
jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med
mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.»

Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för
mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har
vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig
gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde
allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte
hade varit den stackare jag är nu.»

Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om,
att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och
hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om».

När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en
tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen
Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras
sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till
skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom
säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter
ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog
skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon
kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några
själar för sin älskade Mästare.

Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när
krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1.
»Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter
nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf
och vinna hjärtan för Jesus.


----

Gult och blått--Svenskt och godt.

Med teckning.


  Blågul fanan är
  I vår fosterbygd.
  Den oss är så kär,
  Gifve Gud den skygd!

  Blå vår himmel är,
  Blå den lugna vik
  Blåa blommor bär
  Sveas bygd så rik.

  På vårt åkerfält
  Täck syns blåklint stå,
  Där sig sammanställt
  Har vårt gula-blå.

  Blåa klockor bär
  Linet på sitt strå.
  Första sippan är
  Också den ju blå.

  Vår sitt intåg gör
  I vårt nordanland,
  Då den rikligt strör
  Guld med öppen hand.

  Tussilago slår
  Med sitt blyga bud:
  "Nu så är det vår,
  Se min gyllne skrud!"

  Vårlök öppnar snart
  Gula kalken sin.
  Vifvan skjuter fart,
  Står där rak och fin.

  Gul är vårens färg,
  Blå den är också.
  Då i dal, på berg
  Sveriges färger stå

  Under höstens tid
  Gula färgen rår.
  I den fagra lid
  Guldgul björken står.

  Blågul fana bär
  Detta fagra land,
  Den oss binder här
  Med sitt starka band.

  Må vi höja den
  Högt mot himlen opp!
  Må den svaja än,
  Ge oss mod och hopp!
         ELLA BESKOW.

[Illustration: GULT OCH BLÅTT--SVENSKT OCH GODT]


Blomsterförsäljerskan.

Med teckning.


»Tusenskön--vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, klar
barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt
välklingande rösten stannade de förbigående och betraktade med förvåning
den lilla flickan, som med sitt guldlockiga hår och sina stora, mörka ögon
syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll i
handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga
armar, men hon såg i alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till
hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan vara?»

[Illustration]

En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad
panna: »Hvad gör du här, liten? Är du ute och leker?»

Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka
förtjäna några slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan
förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn köpa några blommor af mig?»
fortfor hon. »Se, så vackra de äro!»

»Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn
strängt. »Sådana här fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka.
Du har säkert något upptåg för dig.---Hvad heter du?» frågade han och såg
forskande på henne.

»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är
snäll mot mig. Vill ni inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det»,
tillade hon.

Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du
har och betala hvad du begär», sade han, »men då måste du i stället låta
mig följa med dig hem.»

Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon
omsorgsfullt sina buketter.

»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.»

Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara
ögonen tog hon emot den och räckte honom korgen.

Men han sköt undan den. »Du skall få ge mig blommorna sedan», sade han. »Nu
gå vi hem.»

Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och
följda af många nyfikna blickar gingo de därifrån.

Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet
hus, torftigt men rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med
in och såg huru barnet störtade fram och slog armarna omkring en ung, blek
kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot marken.

»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du
redan sålt dina blommor?»

»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla
människor stirrade på mig så förfärligt. Och här är en herre, som
nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag inte talade
sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.»

»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem
ni än må vara, så vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt
barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. Jag är blind och måste sitta
här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek tänka ut
ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»--Den blinda moderns röst
darrade, och hon brast i gråt.

»Ellen!--Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår
jag, hvarför jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina
drag jag såg i hennes barnansikte. Ack, min stackars, kära syster, att jag
skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde sina knän framför
henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på
hennes händer.

»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte
ägde en enda vän på jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är
hjälpen närmast.»

Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och
slutligen stannade hans blick vid den unga, bleka kvinnan samt det
ofullständigt klädda barnet.

»Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat
finna dig förr, min enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig
upphört att söka dig, fastän jag hittills aldrig kunnat finna ett spår af
dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem
skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin
återfinna dig.»

»Du hade måhända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin
barnsliga tillit till frälsarens hjälp gått ut för att sälja sina blommor,
som vuxit i hennes lilla trädgårdssäng härute. Hon har bedt mig om lof att
få gå ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att låta henne gå.
Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men--nöden har ingen lag, som du
vet, min bror», sade hon med ett svagt leende.

Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne
dig, min lilla flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första
och sista gången du gått ut för att sälja blommor. Nu skola vi resa
härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, där sol
och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon
skall kunna återfå sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.»

Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina
blommor på den lilla stadens gator.

Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp.

[Illustration: EN PRESENTATION.]




En presentation.

Med teckning.


  _Den lilla Lisa har ögon blå
  Och mun, som beständigt vill skratta,
  Och hvad härnäst hon skall hitta på,
  Det är ej så lätt just att fatta.
  Nu Tello och kisse hon sammanför
  Att stifta vänskap, som man ju bör._

  _Men kisse, den stackarn, han fräste till,
  Och håren sig reste på ände.
  Han sade:  "Jam, jam! Jag inte vill.
  Det är då ett riktigt elände.
  Jag skälfver i hela min stackars kropp,
  Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"_

  _Men Tello satt där så sur och tvär,
  Och sade:  "Så kattorna gnälla.
  Man kan rent få örsprång utaf det här,
  Och aldrig de lära sig skälla.
  För vänskap behöfs det väl sympati,
  Men vän med en tocken kan ingen bli."_

  _"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog,
  "Det är väl ej vackert att gnälla.
  Men är du förståndig, du inser nog
  Det passar ej alltid att skälla.
  Du är ju min vän, det är kisse me'
  Och så bli vi vänner nu alla tre."_
                _ANNA H--M PREINITZ._


----

Lärkans hemlighet.

Af _J. B. Cherman._
Med teckning.


Elsa var en blyg liten flicka, som jämte en syster bodde hos mormor i en
liten by vid hafvet.

När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva--en klar och vacker
röst. Den rösten var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört
flickan sjunga, längtade att åter få höra henne. Men just ingen mer än
mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, Elsa
var mycket blyg.

Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig.
Ett nytt kapell skulle vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en
stor händelse och den skulle göras riktigt vacker och högtidlig. Äfven
barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i
kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst
fingo sedan vara med i en barnkör, som under flera veckor skulle öfvas.

Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste
om, och så bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra
barnen.

»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag
hoppas, att du nu skall försöka vara modig, min flicka, och låta höra din
röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig att få vara med om
öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan
därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.»

»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren.
Kanske mår hon inte bra af de frön hon får.»--

Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af
barn äfven från de närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren
skulle komma.

Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med
klappande hjärtan, och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan.
Hennes väntan att blifva uppropad, var henne som en plågsam dröm.

Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den
fruktade läraren.

Men då hände något ledsamt.  Trots alla hennes föresatser svek modet henne.
De klara, höga tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en
darrande snyftning. Man kunde ej annat än känna deltagande för henne och
själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var förbi--allt var
förbi.

[Illustration]

Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon
kunde, men hennes ögon skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de
andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot sina hem.

Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som
stannade henne. Det var verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen
utan vara välkommen igen till nästa pröfning.

Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru
skulle hon lära sig att vara frimodig?

Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster
sof och allt var tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen.

»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du
sjunga mer?»

Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet
som gjorde det, eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo
allt tyngre, och Elsa visste inte längre, om hon drömde eller om lärkan
talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, fastän rösten
var svag.

»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du
frågar, hvarför jag ej sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte
kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten åter, lilla Elsa, så skall du
få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru också
du måste sjunga.»

Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara,
tala om din hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur
buren.»

Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa.

»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag
alltid upp till den blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska,
rena luften, men först och sist för den gode himmelske fadren. Ser du,
härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak kan
jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket
därinne, lilla Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som
skapat allt och sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.»

Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna
rörelse förändrades allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och
syster Betty stod bredvid för att väcka henne. Men lärkan såg ut, som om
hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det
varit blott en dröm.

»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten,
sedan hon talat om allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren
med sig ut på ängen, där de släppte lärkan i frihet. Och se, lärkan som
varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon höjde
sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo
andan och lyssnade. Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt
högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu hörde de hennes sång, fastän
de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke var
bara en dröm.

När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra,
och när hon själf steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne.
Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade fönstret och mot den vackra, blåa
vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje och lust med
hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin
förr.

Då hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sågo på henne
med förvåning, och läraren--ja, i hans ögon glänste tårepärlor, och sedan
han fått rösten klar, gjorde han Elsa nästan hjärtängslig genom att säga
att hon--just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot i en af
körerna.--

Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom
hem, satt lärkan på trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på
henne, som om hon velat säga: »Var det inte det jag sade, att det skulle gå
att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?»

Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och
sjöng så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i
tonen.


----

Krig.


Som ni alla veta, rasar för närvarande ett blodigt krig mellan Ryssland och
Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, äfven från vårt
lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om
någonting som hände för länge sedan--det var bara ett nöje att läsa om de
stora slagen och de tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi
själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att kanske i dag tusentals käcka
unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig åt
vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i
fruktansvärda kval! Tänk om din far hade varit med ibland dem! Då förstå vi
att kriget är någonting fasansfullt.

»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog
bollen ifrån honom? Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss,
så är det också ondskan, som gör att det blir krig emellan två folk. Det
första tar någonting från det andra, och det andra vill icke godvilligt
lämna det han äger.

Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål?

Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed
Gud, att han måtte gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet
annat medel vi heller. Låt oss då--alla söndagsskolebarn i hela vårt land,
i hela världen--låt oss gå till Gud och bedja på våra knän: »Gode Gud, gör
slut på kriget! Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom
öfvervinna ofridens och hatets onda ande, som vill härska öfver
människorna! Hjälp både små och stora, amen.»

*       *       *

Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till
Japan är det längre, och därför känna vi kanske ej så mycket till folket
där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva svart hår, gul hudfärg och
något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera i
skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga,
de äro förnöjsamma, och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni
förstå nog, att det är icke så godt att hvarje dag skaffa mat till flera
hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i
själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste
föda är ris, kokt i vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk
tycka de om, och frukt äta de gärna, när de bara kunna få.

I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad
öfver den hastighet, hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett
skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, gossar och flickor, och de
små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom lek
för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar.

Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett
äpple, en tomat eller en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris.
En tredje två tomater och en liten riskaka. De resande gingo bort till
mannen som hade löken.

»Är detta hela din frukost», frågade de.

»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty
jag har ännu fyra timmars arbete i eftermiddag.»

»Hvad åt du i morse då?»

»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.»

»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?»

»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.»

Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de
mycket uthålliga. Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra
de således icke mera än en handfull ris och en kanna kokande vatten till
kvällsmat.

Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och
likasom japanen längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också
börjat längta efter en lefvande frälsare. Många hafva redan öfvergifvit
sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud.

Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall
höra med till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus.


----


Brefväxling med de små.

Prisuppgift N:o 1.


  Om _mitt första_ klang sången i julenatt
  Ifrån himmeln af änglarnas skara.
  För den stormfyllda jorden en härlig skatt
  Till oss, arma, den skulle ju vara.

  Och _mitt andra_ jag såg uti sommarens tid
  Uppå susande vingar sig höja.
  Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid
  För din tanke i folkdräkt ses dröja.

  Och _mitt hela_ det var ju en nordisk brud,
  Men en brud uti drottningakrona.
  Och när nordiska land stod i vårfager skrud,
  Hon vigdes att folken försona.


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 12-18 Juni 1905.

  M. 12. Apg. 8: 26-38. FILIPPUS OCH ETIOPIERN.

  T. 13. v. 26.  _Filippus i öknen_.

  O. 14. v. 27-28. _Etiopiern närmar sig_.

  T. 15. v. 29-31. _Mötet mellan de två männen_.

  F. 16. v. 32-33. _Hvad etiopiern hade läst_.

  L. 17. v. 34-35. _Filippus undervisar_.

  S. 18. v. 36-38. _Etiopiern tror och varder döpt_.


_Söndagsskoltext för den 18 Juni._

Apg. 8: 26-38.

  _Minnesvers_: Jerem. 29: 13, 14 a.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
   N:o 24 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
  15 Juni.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.           |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




_Filippus och etiopiern._

Apg. 8: 26-38.


Pingstens Helige Ande hade uppfyllt den unga församlingen i Jerusalem med
segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och heligt nit att
tända himmelsk eld i människornas hjärtan.

Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus
sammanträffade med drottning Kandaces af Etiopien finansminister.

Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd
Filippus att bege sig af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och
Egypten.

Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var
att lyda Gud, och denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste
lifserfarenhet. Öknen skulle varda en ljuflig lustgård, ty här skulle han
få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den eviga
lifskällan.

Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma
doftar och ingen fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma
sig. Först komma väpnade ryttare på hvita arabiska hästar, så en präktig
vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter den förnäme
etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till
Jerusalem och där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen
hade han ännu icke funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå
fram till sin längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig
skrift profetian om den lidande Messias.

Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit
ut i öknen, och genom en Andens maning närmar han sig vagnen och hör
etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten Esaias bok. Efter att
höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den
hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om
att han, diakonen, gjorde det.

Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet
kärare ressällskap kunde han önskat sig, och därför beder han honom stiga
upp och taga plats bredvid honom i vagnen. Hofmannen tillstår helt öppet,
att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess
betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en
sådan som vill lära. Fråga äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om
det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och med innerlig
tillfredsställelse undervisa dig.

Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten
skrifvit, enligt Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden
till försoning för vår synd och att han nu var uppstånden för att bringa
oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. Filippi
predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få
vara med i vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och
vinnande talade han om Jesus, att där föddes tro i hofmannens hjärta och en
djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och en sann kristen.
Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen
och vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet.

Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela
hans fosterland. Han var en man, som visste hvad han ville, full af
hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att tusenden af Etiopiens folk
genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus.

Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus
skulle vinna många själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu
hafva dessa två älskliga människor för längesedan återfunnit hvarandra i
det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi böra lära
af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse
själfva gå på Guds vägar och söka att få många med oss.

_J. B. G._


----

Hvad vänlighet förmådde.


Doktor Walther satt en dag i sitt mottagningsrum och läste. Han var en
jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, ringde det på
tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han
såg hvem det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig,
smutsig pojke, känd under namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som
alla andra varnades för--en gosse, som blef kallad tjuf och odåga, och
hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, ty
hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga
namn var John Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor var
död.

Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och
blodigt ansikte. Det var också blod på hans kläder.

"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag
har fått ett sår i hufvudet."

"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn.

"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En
karl kastade sten på mig.--Aj!"

"Hvarför kastade han sten på dig då?"

"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet.

"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?"

"Jag tog ett äpple under ett af hans träd."

Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke.
Han såg, att det blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att
rinna.

"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om",
sade han.

"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade
gossen.

"Men du har väl något tillhåll i alla fall?"

"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också."

"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt
hufvud, eller ock får du tvätta det själf och binda om en ren näsduk."

"Ursäkta doktorn, men jag har inte någon--"

"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting
om du inte får någonting om, bara du tvättar dig."

Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade
icke ämnat vara hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp
behöfdes, och säkert var han icke heller angelägen att få den gossen in i
sitt rum.

Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens
besök--hans unga hustru hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var
ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i lifvet, men två små grafvar på
kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde kalla
henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så
gjorde hon äfven denna gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå
upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig in i badrummet. Han kom,
trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda
rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och
såg på henne.

"Sitt ned nu, min gosse", sade hon.

Han satte sig.

"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?"

"Jag kan inte bli snäll."

"Hvarför det?"

"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor."

"Men kan du inte försöka?"

"Jag vet inte."

"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?"

"Ja--kanhända."

Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed
försiktigt gossens hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga,
tofviga håret från såret och såg då, att det verkligen ej var något farligt
sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök hon håret
tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat.

Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var
öfverdraget med smuts, var det till och med ett vackert ansikte.

"Hvad heter du, min gosse?"

"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne."

"Nej, jag menar ditt dopnamn."

"Hvad för något?"

[Illustration: TRE GENERATIONER.]

[Illustration: ETT FARLIGT DJUR. DEN AMERIKANSKE BISONOXEN.]

"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?"

"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok."

"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva
af förbandet, skall det snart vara läkt. Är du hungrig?"

"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag."

Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade
hon honom med en forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga,
smutsiga kläder utan endast på det glänsande håret, som hon hade strukit
vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet med de
strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker.

Janne hade nu slutat äta och reste sig upp.

"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du
få komma hit och få mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta."

"Tack, jag vill gärna komma."

"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull
försöka bli en snäll gosse?"

John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat
sig öfver att han inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva
gjort, men fru Walther förstod, att han funderade huru han skulle svara för
att vara uppriktig.

"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade
han till sist och såg henne trohjärtadt in i ögonen.

"Vill du försöka i alla fall?"

"Ja, det vill jag."

Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade
ingenting, men hon kunde icke tro att han ej kände någon tacksamhet--hon
såg den lysa ur hans ögon.

(Forts.)


----

Tre generationer.

Med teckning.


  _Det är en glädje att dem se,
  De äro präktiga alla tre;
  Men farfar, jag tror han år bäst ändå,
  Jag kan inte hjälpa jag tänker så._

  _Han ser så mildt på gossen ner,
  Hans vackra öga vänligt ler.
  Ej bitter han blifvit i lifvets strid,
  I ögat bor kärlek, på pannan frid._

  _Jag tror han sagt dem båda två:
  "På Herrens väg I skolen gå!
  Då kan man väl böjas i lifvets strid,
  Men aldrig man mister sin barnafrid._

  _Till lösen 'Uppåt, framåt' tag!
  Då går det hemåt hvarje dag.
  Och fortare går det, än mången tror,
  Att ung blifver gammal och liten stor."_
                     _ANNA H--M PREINITZ._


----

Ett farligt djur

eller den amerikanske bison.

Med teckning.


I forna tider lefde i vår världsdel tvenne oxarter, den ene var uroxen, den
andre visenten eller bisonoxen.  Dessa väldiga djur funnos jämväl i vårt
land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit
skelett af dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera ingenstädes.
Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien.
Men i Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske
bisonoxen eller buffeln, och huru han ser ut visar vår teckning.

Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men
år efter år har han försvunnit från den ena staten efter den andra.
Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att utrota honom. På de stora
stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men den
tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans
släktingar i Europa.

Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver
manken två meter i höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet
är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. Pälsen är långhårig och lurfvig,
gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden.

Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom
tusentals af dem tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren.
Om vintern draga de i stora hjordar inåt skogarna. Vanligen gå de en efter
en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en bestämd väg i rak
riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande
människor användas och äro kända under namn af "_buffelvägarna_".

Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra,
vissnade växter, bark och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask.
Under sommaren har han ett rikt bord dukadt öfverallt på de stora
grässlätterna.

I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting
visenten. Försök att tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar
tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att öfvervinna sin
skygghet för människan.

Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som
för indianerna. Han har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är
präktig och de vackra hornen äro icke att förakta.

Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där
han synes trifvas godt och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt
fria lif på prärien.

_J. B. G._


----

Skyddsängeln.

_Af Ad. Gründler._
(Forts. fr. n:o 22.)


Modern var ju visserligen kvar hos de faderlösa barnen, och mors ögon gömma
alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru Hubert var själf
så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första
tiden nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt
veck i hennes panna.

Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket
anspråkslöst underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få
lära sig någonting för att kunna vara till någon nytta i världen. Det hade
hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna göra detta
möjligt?

Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en
offentlig anstalt, som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och
där de från början fingo vänja sig vid nästan militärisk ordning.

Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att
hon skulle nödgas skicka bort sin gosse--långt bort i en främmande
omgifning, och att af den en gång så lyckliga familjen hon och Maria skulle
vara ensamma kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när
det gäller barnets väl. Sålunda fick då Kristel stanna hemma blott så länge
att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de framlefvat så
lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen
börja ett nytt lifsskede--ute i världen.

Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i
världen med tåget, som många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem.
Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så lockade honom dock den okända
världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning.

Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej
vissheten därom så mycket som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för
sig själf, att han kände det såsom en stor lättnad, när hans resa till
institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. Men
äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju
närmare slöt han sig till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han
mot lilla Maria.

Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla
syster sof redan godt i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en
stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans hufvud och såg honom så varmt
in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far hvarje
dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för
sin gosse om den unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med
darrande röst den gamle faderns välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina
färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel ledsage dig!"

Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors
ögon och frågade: "Mor, finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det."

Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?"

"Jo, för att jag aldrig har sett någon.--Du brukade säga för oss, när vi
voro små, att en ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss.
Ser du, jag önskade då så ofta, att jag bara en enda gång hade fått se en
ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag ligga alldeles
stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så--öppnade jag ögonen
alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är
alldeles säkert, att där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom
fönstret, att jag tydligt kunde se allting. Och så hastigt kunde väl inte
ängeln flyga därifrån."

"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en
sekund hos ett barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga
honom? Kära min gosse, när ett barn kommit så långt, att det icke längre
vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån det."

"Ja, men jag _kan_ inte tro det, mamma."

(Forts.)


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 19-25 Juni 1905.

  M. 19. Apg. 12: 5-17. PETRUS BEFRIAS UR FÄNGELSET.

  T. 20. v. 5-6.  _Petrus sofver i fängelset._

  O. 21. v. 7-8. _En ängel väcker och löser honom._

  T. 22. v. 9-10. _Ängeln för honom ur fängelset._

  F. 23. v. 11-12. _Petrus söker upp den troende församlingen._

  L. 24. v. 13-16. _Församlingen blir förbryllad af den oväntade
  bönhörelsen._

  S. 25. v. 17. _Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem._


_Söndagsskoltext för den 25 Juni._

Apg. 12: 5-17.

  _Minnesvers_: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om
  dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
   N:o 25 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
  22 Juni.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.           |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




_Förbönen och Guds hjälp._

Apg. 12: 5-17.


Det var sent på aftonen i staden Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och
husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga gatorna. Vi kunna dock
skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet
hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest
Petrus så ofta vistats, hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det
var Jerusalems församling, som bad för aposteln, för det utkorade redskapet
till mångas frälsning.

Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två
krigsknektar i det herodianska palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de
mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu är han dömd till döden
och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och
Gud hör deras böner.

Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom
murar och lyckta dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i
mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag att befria Petrus på ett sätt, som
vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. Petrus sof, men
ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna
uppmaning, föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina
bojor. Men den starka, väl igenlåsta järndörren och väktarne därutanför
tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. Dock--på en vink af
ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka
icke, att Petrus i ängelns sällskap går ut ur fängelset. Så för honom
ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga
ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne
öppnas, så att Petrus utan svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om,
skulle han hafva fått se, huru porten lika hemlighetsfullt tillslöts, så
att man ej kunde märka att den blifvit öppnad.

Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre
behöfde hans ledning, så försvinner han lika plötsligt som han kommit.

Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus,
hvarest bönemötet ännu pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där
inne, då de midt i natten hörde ifriga klappningar på porten. De tänkte
måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven dem. En
ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad
blef hon icke, då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att
öppna, men då dörren slutligen öppnades, kunde Petrus säga: "Herren har
utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, hvad
judarnes folk har väntat."

Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd
såsom svar på bön. Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja
honom. Hvilken maning till tro och bön utgör icke detta!

_Fr. E._


----

Hvad vänlighet förmådde.

(Forts. fr. föreg. n:r.)


Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt
henne.

"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade
han.

"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon.

Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg
renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att
en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm
där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt
tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga
gossen med.

Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare
skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man
brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde
honom mycket.

Han hade nu också en annan källa till glädje--hans hustru hade skänkt honom
en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden.

*       *       *

Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista
underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till
västern, och då hade han farit till guldminorna.

Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt
starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en
präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis
mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett
år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter.
Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville
att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på
ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ.

Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga
skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef
bättre dag för dag.

Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt
upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke?

En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där
berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip
reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke
dödats hade tagits tillfånga.

Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes
hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och
tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne.

Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den
gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom
innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem
till dem.

Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i
handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras
sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann
vän eller rättare--låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade
berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den
vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då
han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att
rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna
expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog
han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas
också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu
med mig hem."

De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad
honom välsigna sin sons räddare.

Och deras Filip kom, frisk och stark--en kraftig, ofördärfvad man. Med
honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon
och krusigt hår.

"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?"

Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på
mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda
händer, "är det John Ammerton?"

"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att
han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg
den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig."

Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade
han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan
att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn.
Utan er godhet hade jag varit förlorad."

Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och
hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En
skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började
han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se--en ren
och strålande diamant."

Doktorn kysste sin fru på pannan--i hans ögon glänste tårar.

(Slut.)


----

[Illustration]




Röfvare.


  _Stackars lilla fågelmor!--
  Hit till norden glad du for,
  byggde här ett litet näste,
  högt i trädet du det fäste,
  och du var så glad och nöjd,
  allt var jubel blott och fröjd,
  och du tänkte: "Ingen fara
  kan för bo och ägg här vara"._

  _Sommarfröjden nu är slut,
  glädjesången sjungits ut,
  liten fågel blott kan klaga
  öfver röfvare, som taga
  hemmets lycka, frid och ro
  bort från litet fågelbo.
  Ty ett litet fågelhjärta,
  det kan också känna smärta._
                        _ELLA._


----

I solvarm sommar.


Här ser då hvar och en, att barnen ha sommarlof, och att solen skiner och
att ljumma fläktar smeka.

[Illustration]

Här på teckningen öfverst äro gossarna i färd med att bygga en stark
fästning med vallar och torn, från hvilka Sveriges blågula flagga vajar i
vinden. Det blir allt en bussig fästning när allt blir färdigt, ty början
är verkligen god, och jag ser att gossarna få mycket roligt af detta arbete
under fristunderna från sommararbetet.

[Illustration]

På den andra teckningen leker en grupp småttingar på sjöstranden. Några af
dem äro 'till häst'. Det är 'våra allra minsta', som agera ryttare på sina
bröders starka skuldror. Hela sällskapet får sig präktiga fotbad under
leken på den mjuka sanden. Jag är icke fullt viss, om de lärt sig denna
badkonst af fader Kneipp från Wörishofen eller om det icke snarare är han
som lärt sig åtskilliga kneippkurer af dessa eller andra små.

[Illustration]

Å den nedersta teckningen ha de minsta blifvit kuskar i stället för ryttare
och andra ha spänt sig för vagnen. Leken går friskt såväl till sjös som
till lands, glädje och hälsa, förnöjelse och munterhet lyser ur allas ögon.
Måhända kunna våra läsare ha något att lära af de präktiga barnen å dessa
teckningar. Ty så mycket har jag sett af barnen i lek och arbete, att jag
vet, att de som leka bra, pläga också arbeta bra. Och de som äro flitiga
och duktiga i arbetet pläga ofta kunna leka såsom barn böra leka. Lycka
till i både arbete och lek! önskar Barnavännens.

_Farbror._


----


Skyddsängeln.

Af _Ad. Gründler._
(Forts. fr. föreg. n:r.)


Fru Hubert drog sin gosse allt närmare intill sig. "Tror du inte heller,
min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, huru de
sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens
morgon förkunnade, att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller,
min stackars Kristel?"

"Ack, jo, visst tror jag det, mor--det står ju i bibeln. Men jag menar
bara, att _nu_ finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre
komma ner till jorden för att bevara oss. Huru skulle de då kunnat tillåta,
att far blef öfverkörd och krossad af tåget?"

"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart--"det gifves många gåtor,
hvilkas lösning vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso,
att om det varit Guds vilja, skulle han med största lätthet kunnat skicka
ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far för den
förfärliga olyckan."

Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har _du_ någonsin sett en ängel,
mor?" frågade han.

"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon
ängel med lysande kläder och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom
synden förmörkade, så att jag icke kan se de himmelska sändebuden, utan de
sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra
änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på
din lefnadsväg. De äro icke strålande och härliga såsom de himmelska
budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka vi ej äro värdiga att
få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta
klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud
att bevara, trösta och leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa
änglaröster, min gosse, och följ dem, men framför allt följ den rösten, som
vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, följ den, ty
den är din bästa skyddsängel."

"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan
bättre."

"Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din
blick kan omfatta den, och vår himmelske fader är så rik och mäktig och
kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå det. Han har medel och
utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att
de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna
händelserna i lifvet få blifva änglar, som visa uppåt så väl som
vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring prisa Guds
skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda
för ditt öra och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det
onda, eller minnet af din far, hvilken du bör söka efterfölja i gudsfruktan
och plikttrohet--allt detta skall kunna göra dig änglatjänster. Och väl
dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din
lefnadsväg--sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få
blifva goda änglar för dig."

Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln,
hennes enda gåfva till sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och
därinunder orden:

  "Guds änglar från vår barndomsdag
  Oss skydda och bevara."

Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig
omkring hennes barn ute i världen--ett trofast modershjärtas oaflåtliga
bön.

*       *       *

Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin
nyvakna lilla syster och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den
friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort alla sorgsna tankar ur hans
sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla
halmhatt, när tåget satte sig i rörelse.

I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort.
Till en början var han mycket road af bullret och stötarna på tåget,
lokomotivets pipande och uppehållet vid stationerna. Han gnolade för sig
själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen slog
beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om
den muntre lille pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i
världen, som om där funnes blott lust och gamman öfverallt.

Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig
inför gossens häpna ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de
gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe syntes stora ljunghedar
omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat
se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela
naturen vittnar om skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i
Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder sig i hedens enformighet.

Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han
fram ur sin resväska smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck
på vägen, och de smakade honom nu förträffligt. En vänlig herre, som satt
midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt sina smörgåsar,
köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få
någonting att dricka.

Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge
taga emot en så oväntad godhet af en främling, men denne nickade så
öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt på honom, att gossens blyghet
försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken han
begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan
nu isen en gång var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat
allt hvad han under sitt korta lif upplefvat, och att han nu för första
gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan började känna
en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och
sökte intala honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till
anstalten, där gossen skulle uppfostras tillsammans med många, många andra
gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt där.

Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade
småningom vår pratsamme Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i
hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en ångbåt och vagga upp och
ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget
skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels
hand. Då Kristel såg nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara
den främmande herrn, som nyss varit så vänlig emot honom och bjudit honom
på kaffe.

Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den
vänlige herrn midt emot honom på bänken, pustande och snarkande--i sanning
icke någon änglauppenbarelse.

Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof
så godt, att han vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och
förklarade, att nu vore han snart framme.

Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och
sedan springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, och Kristel
stod ensam med sin kappsäck på stationen.

Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där
fanns ingen. Hade icke modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel
skulle komma med dagens tåg? Och ändå bekymrade sig ingen om honom.--Om
ändå mor varit med!--Den stackars gossen började nu få en aning om hvad det
vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld.

Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade:
"Är du Kristian Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda
gossar framför honom.

"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel.
Huru kunde ni få reda på mig?"

"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys,
"här fanns ingen mer pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du."

Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann
icke något ord till svar.

"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara
förståndigare och äfven tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för
att bära den, "han menar inte så illa som det låter. Han är bara så
odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med."

Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste
af dem stannade. "Här är vårt institut", sade han.

Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och
framspringande hörn och gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de
allvarsamma gråa murarne och de muntra skrattsalfvorna från ett par hundra
pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med blanka
knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot
de andra.

"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de
mönstrande blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den
störste kamraten, som ännu bar hans kappsäck, fattade nu hans hand och drog
honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. Det föreföll
Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett
fientligt läger.

Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad
längre mellan honom och kamraterna. Men de betraktade honom ändå med
forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig mycket illa till mods. Och
en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver gården
och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig
och tog af sig mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra
gossarna åt honom, så att han kunde ej hjälpa, att tårarna kommo honom i
ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och hans hemort.
"Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du
skall nog snart lära dig taga seden dit du kommer."

(Forts.)


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 26 Juni-2 Juli 1905.

  M. 26. 1 Petri 1: 14-25. FÖRMANINGSORD.

  T. 27. v. 14-16. _Maning till helighet_,

  O. 28. v. 17.  _till sann gudsfruktan._

  T. 29. v. 18-19. _Vi äro dyrt återlösta_,

  F. 30. v. 20-21. _böra därför äga tro och hopp till Gud._

  L.  1. v. 22-23. _vi böra älska hvarandra._

  S.  2. v. 24-25. _och hålla oss stadigt till Guds ord._

_Söndagsskoltext för den 2 Juli._

1 Petri 1: 14-19.

  _Minnesvers_: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder
  himmelske Fader är fullkomlig.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
   N:o 26 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
  29 Juni.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.           |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




_Förmaningsord_

till lydnad för Gud.

1 Petr. 1: 14-19.


Om du har en god moder i ditt hem, så vet du, att hon för din välfärds
skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall skicka dig
såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall
skicka dig väl i hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och
i lifvet bland människor i allmänhet. Om du då lyder och tager i akt en god
moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig anständigt och
väl i lifvets alla förhållanden.

Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så
hafva vi ock ett himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för
oss alla, såväl barn som äldre, af den allra största vikt att få veta, huru
vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för hemmet
däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling
eller en jungfru, som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i
lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, som kallas hädan.

Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka
oss, för att varda passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern
i detta hem, är den helige Guden. Om vi vilja vara hans barn, så måste vi
vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger till sina
barn: "Varen helige, såsom jag är helig".

Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en
frälsare. Han har i sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du
bör taga fram ditt nya testamente och läsa där om Jesu lif. Du märker
snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. Du
bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och
styggt och syndigt, utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig
och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och bemöda dig om dina likars väl som
han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse.

Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet
barn, så får du bedja din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven
vår hjälpare. Men när du så beder till din frälsare och till din himmelske
fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver hvilket Herrens
välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med
stapplande steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går
på den rätta vägen och aldrig behöfver vända om för din svaghets eller
ofullkomlighets skull.

Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom
ett försoningsoffer för dina synder och icke allenast för dina utan för
hela världens. Däraf kan du ytterligare förstå, huru innerligt han älskar
dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i Guds
himmel.

Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver,
var from och flitig och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det
himmelska hemmet, och när du en gång dör, skola himmelens änglar föra dig
dit upp till klarhet och stor härlighet.

_J. B. G._


----

Eva.


"Hvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade
hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård.

"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.

"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"

"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag
ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte
blifva lika god och kärleksfull som hon var."

Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef
farmor kallad Eva?"

"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta
det?"

Eva svarade icke genast.  Men så talade hon om att det var den sorgliga
berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit
henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma",
sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde
hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"

"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.

"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit
i hennes ställe", sade fadern.

"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min
lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag--ja, jag skulle
inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det
till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig."

"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern.
"Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick--hon skulle få blifva stammoder
åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare."

Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon
kunde glömma, att hon hette Eva.

Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde
en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren
knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang
hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och
äpplen, som hon skulle få på hösten.

"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan
körsbär."

"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.

Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda
körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få
smaka dem."

Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och--mycket riktigt--bären
blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären,
liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket
beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke
så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många
andra saker än på körsbären.

Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna
tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra,
lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva.

"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en
dag.

"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna
först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen
skall taga bort dem."

(Forts.)


----

En kindergarten

eller en blomstergård för små barn.

Med teckning.


Den här lilla gruppen af barn är icke samlad i ett hem och inte heller i en
skola, utan i en anstalt, som vill vara någonting midt emellan hemmet och
skolan. Det är en kindergarten eller barnträdgård.

Som du själf ser äro barnen allesammans för små för att i egentlig mening
kunna besöka en skola. Vidare äro de allesammans för jämnstora för att
kunna vara syskon och allesammans den där kvinnans barn, som sitter där med
handarbetet till höger å teckningen.

Men nog se de så älskliga ut, som om de vore mer än syskon och arbeta och
leka och tala om sagor för hvarann, som om de aldrig kunde vara stygga. Ja,
det är just detta barnen få lära sig i en kindergarten.

Dit samlas nämligen barn, som äro fem à sex år gamla. En eller flera
lärarinnor taga där hand om dem ett par tre timmar om dagen. Och här få de
små lära sig att vara goda, vänliga och tålmodiga mot hvarann, de få lära
sig leka snällt och sjunga vackra visor. De få lära sig att sy och virka
små saker, de få lära sig att läsa små sagor och sånger, som lärarinnan
berättar för dem och mycket, mycket annat, som kan vara lämpligt för sådana
små barn, hvilka ännu icke kunna taga i tu med skolarbetet på allvar.

På vägen till och ifrån kindergarten få småttingarne regelbundna promenader
och tillfällen att vistas ute i den friska luften. Och medan de äro borta,
får mor hvila sig litet i sitt uppfostringsarbete, och både mor och barn få
lära sig att riktigt längta efter hvarann. Ty den blomstergård där de små
barnen bäst växa och blomma och dofta är ändå under en moders varma blickar
och i närheten af hennes älskande hjärta.

_J. B. G._

[Illustration: EN KINDERGARTEN.]


----




Jesus, Mästare!


  _"Jesus, Mästare, barnavän,
  Lisar du smärtan?
  Har du glädje och tröst att ge
  Sörjande hjärtan?
  Helar du såren?
  Torkar du tåren?_

  _Jesus, Mästare, barnavän,
  Ändtligt vi funnit
  Rätta vägen, och vid din fot
  Målet vi hunnit.
  Trötta vi digna.
  Herre, välsigna!"_

[Illustration]

  _Så de bådo, och vid hans fot
  Barnet de lade.
  Jesu blick blef så varm och ljus,
  Huldrikt han sade:
  "Jag öfver arma
  Vill mig förbarma"._

  _Och när solen i väster sjönk,
  Gick där en skara
  Hemåt med jubel och tack och sång.
  Men på den bara
  Marken han dignat,
  Han, som välsignat._
                 _ANNA H--M PREINITZ._


----

Karl och Greta.

Med teckning.


Karl och Greta voro kungens barn. Drottningen hade skänkt dem lifvet på
samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och goda som solens
ljus och som rosornas doft.

Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men
först och sist skulle de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade
kungen gifvit deras lärare.

I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna
till fåglarnas sång, när det var vår i världen. Konungens trädgård var för
de två syskonen en den allra skönaste bok, och i den läste de hvarje dag om
blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. Det var en
naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas
uppgift i världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds
mening med allt och vara goda mot alla varelser, då tindrade barnens ögon
så stora och klara, och deras kinder glödde af lust och hänförelse att
blifva goda människor.

Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt
omkring slottet. En dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke
funnos i trädgården. Då fingo de se två gossar, som de icke kände. Dessa
kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade fjärilar samt
sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften
och skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en
fjäril, men nu sprang prinsen fram och bad dem inte skada den lilla
stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, den lilla prinsessan.
Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att
den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med
in i trädgården, där ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två
gossarna om de icke fått lära sig att vara goda mot alla Guds skapade
varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att
gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller
plundra deras bon. Inte heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och
flugor eller binda trådar om deras ben och släppa dem att flyga på detta
sätt.

[Illustration]

Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars
djuren. De kunde ej annat, ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel,
och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en synd eller vilja göra
en synd.

Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där
satte de fjäriln försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och
granna vingar till att flyga med omkring bland blommor och blad i solsken
och sommarglädje.

Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de
icke blott själfva blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka
på sina kamrater. Och var det någon, som inte ville, så frågade de, om de
ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem och tala
med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn.

Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans
stora, klara ögon och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla,
han fick ingen lust mer att vara elak och ond.

_J. B. G._


----

Skyddsängeln.

Af _Ad. Gründler._
(Forts. fr. föreg. n:r.)


Kristel såg denna första dag så mycket nytt, att syn och hörsel tycktes
förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där var ett
jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje
gosse. Och så fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som
kyrkan därhemma och många skolsalar jämte gymnastiksalar och lekplatser.

Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på
huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte
visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han
då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis
komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både
läsning, räkning och skrifning.

Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.

Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa
augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd
trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum.

När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en
häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster
Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de
många gossarne därnere:

  "När allt omkring mig hvilar,
  till dig min ande ilar
  O, Gud, och lofvar dig.
  När världens larm försvinner
  och jag mig ensam finner,
  Är du, barmhärtige, när mig.

  När mörker jorden höljer
  och all dess prakt fördöljer
  Jag till ditt rike ser.
  Jag ser det kring de dina
  af nåd och sanning skina
  Uti ett ljus, som ej går ner."

Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.

Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt
för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta.
Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa
andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten
af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.

Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller--var
de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han
nyss tillsammans med sina kamrater bedit?

Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige
gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen.

"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen
icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag
förstod, att du kände hemlängtan."

Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh
nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."

Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty
han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.

"Inte?--Hvarför grät du då?"

"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig
som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället
för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller
på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma."

"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre
leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du
önskar det--eller hur?"

"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad
heter du då?"

"Steffen heter jag.--Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt
Steffke."

"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"

"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.--Men godnatt nu,
Kristel, sof godt."

Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den
natten med tårar i ögonen--den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt
hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt.

Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad.
Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans
kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den
främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel--och det gjorde han
hvarje dag--så läste han där på första bladet de ord, som hans mor
skrifvit:

  "Guds änglar från vår barndomsdag
  Oss skydda och bevara."

Och då tänkte han alltid på Steffen.

Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med
de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god,
präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det
är mera värdt än all yttre skönhet.

Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så
beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han
sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och
timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma
öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken
springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det
aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta
honom.

"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit
sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem."

"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore
icke värd att äga ett sådant."

"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."

I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han,
"det skönaste hemmet hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda
aldrig glömma."

En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men
efter barns vanliga sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck.

Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag
förkunnade att det var stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick
på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade länge gladt sig åt detta, men
när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han skulle
börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar.

(Forts.)


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 3-9 Juli 1905.


  M. 3. 1 Petri 5: 5-11. ÖDMJUKHET OCH VAKSAMHET.

  T. 4. v. 5.  _Ödmjukhet är de ungas prydnad._

  O. 5. v. 6.  _Ödmjukhetens välsignelse._

  T. 6. v. 7.  _Ödmjukheten fostrar en frimodig ande._

  F. 7. v. 8.  _Vaksamhet är nödvändig._

  L. 8. v. 9.  _Ståndaktigheten likaså._

  S. 9. v. 10-11 _Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden._

_Söndagsskoltext för den 9 Juli._

1 Petr. 5: 5-11.

  _Minnesvers_: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn;
  vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom
  de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.





End of the Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-06, by Various

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48656 ***